|
|
|
|
|
|
|
|
||
| Mindre vattensalamander | |
 |
|
   |
Här kan man se hanen av mindre salamander i sin
underbar vackra lysande lekdräkt. Hanarna håller gärna till i grupper
och i grunda vatten på våren, även under dagtid. Ofta följer flera
stycken tät inpå en hona för att visa upp sig. Själva parningen
återkommer regelbundet och genomförs i skydd av växter eller stenar där
hanen på något sätt överför sina spermier till honans analöppning. Äggen
blir där befruktade innan honan lägger ut dem på växter en och en. Den kallas också för vattenödla och hanarna kan se ut som riktiga skräcködlor med sin imponerande ryggkamm. Om man föreställer sig att den mindre salamandern istället för 10 cm vore 10 m lång, ja då kan man i tankevärlden lätt förflytta sig till en natur som rådde på dinosauriernas tid för miljoner år sedan. Framhanden har på fullvuxna normalt 4 fingrar med små klor i spetsen. De kommer mest till användning när salamandern rör sig på land. Med hjälp av klorna kan den t ex klättra uppför lodrätta betong- eller träväggar som har lite skrovlig yta. De kan även användas för att gräva och dra sig ner i ihålligheter i marken. Hursomhelst, fötterna fungerar också som paddel i vattnet och därför är en salamanderfot aldrig perfekt för någonting utan snarare en kompromiss. Huden består av många små vårtliknande hudsegment. Ser man undersidan med blotta ögat ser den däremot fuktig och glansig ut. Bakfötterna är starka och breddade med simhud för att kunna precisionspaddla på korta avstånd. De snabba rörelserna tas däremot med stjärtkraft, så som fiskarna gör. En ung hona som utnyttjar vattnets ytspänning kan sola sig flytande. Det skulle aldrig en större vattensalamander göra, som helst håller till på dammbotten.  |
  |
Färgen skiftar mellan gråbrun och grågrön utan
några tydliga teckningar. Till skillnad från större vattensalamander kan
honornas bakre del av buken bli rejält uppsvälda under
äggläggningsperioden. Men det är kanske inte så konstigt eftersom hos
båda arter är nästan lika stora men den mindre vattensalamanderns kropp
bara är hälften så lång och en fjärdedel av den störres kroppsvolym. Den lilla nykläckta larven är från början bara 1 cm lång och betar på alger och bakterier som finns på växter eller stenar. Senare är vattenloppor huvudfödan, innan även större larver och smådjur kan inmundigas. På land gräver de efter mindre larver oftast i mjuk skogsterräng eller naturliga eller anlagda komposter. De behöver äta upp sig rejält för att klara den långa vintern som de överlever i ihåligheter under stubbar och stenar på frostfritt djup. I vattnet kan man locka fram vuxna individer genom att mata med mindre exemplar av daggmask. |
 |
Honorna kan under äggläggningen observeras gräva
och rulla sig på dammbotten, ibland med växtrester mellan benen.
Resultatet av arbetet kan bli att ett litet ljusbrunaktigt ägg med ett
litet runt geléhölje som har fästs vid ett blad av en vattenväxt eller t
ex löv från ek som på hösten hamnat i vattnet. Den mindre vattensalamandern kan lägga sina ägg även på levande blad men rimligtvis är ihopvikning så som den större vattensalamandern gör, inte lika omfattande. Äggen är ju nästan lika stora, men kraften i ben och fötter är bara en bråkdel jämfört med den större släktningen. |
 |
|
| © Peter Feuerbach |