|
|
|
|
|
|
|
|
||
| Vattendrag | |
 Ovan en bild på ett naturligt meandrande vattendrag nära markytan i nordöstra Polen. Anslutande marker används för bete och är rika på biologisk mångfald. Vattnet rinner av långsamt och hinner renas från näringsämnen innan det når havet. När det rinner så här långsamt rivs det inte heller loss mycket jord mer än initialt då översvämningen börjar. En underskattad faktor är våra öppna diken. Där kan det ske en denitrifikation men även stora mängder jord och därmed både fosfor och kväve kan spolas ut till havet. Det ger risker men även möjligheter, beroende på dikenas utformning.  |
Skydd av vattendrag De senaste 200 åren har vi som bor i nederbördsrika Norden på allvar kämpat för att torrlägga landskapet. Detta till gagn för en rationell jordbruksproduktion och för att säkra matförsörjningen. Gemensamt för alla dessa torrläggningsföretag är att man sänkt vattennivån för att erhålla en upptorkning av angränsande marker. Men hur fungerar det om naturen sköter sig själv? I låglänta landskap sedimenterar (sjunker till botten) jordpartiklarna som förs med i en å. Fåran blir allt grundare så att vattnet rinner ännu långsammare och då hinner även finare partiklar sjunka till botten. Fåran höjs ända tills vattendraget når omgivande markyta. Uppgrundning är alltså en naturlig process som ger oss ytliga och föränderliga vattendrag nära markytan. Självklart är då stora delar av anslutande marker fuktiga stora delar av året. När vattnet naturligt stannar kvar länge i landskapet, hinner bakterier som lever i bottenslammet och på vattenväxter att omvandla det gödande nitratkvävet till det ofarliga luftkvävet (80% av vår luft består av kvävgas). Processen kallas för denitrifikation. Det andra gödande ämnet, fosfor, kan inte trollas bort lika enkelt som kväve. Men fosforn är hårt knuten till jordpartiklar och när vattnet rinner långsamt sedimenterar partiklarna och fosforn på bottnen. Detta är den andra reningsformen som fungerar helt naturligt. Att återgå till ett naturligt landskap är dock inte realistiskt, men istället kan vi designa moderna våtmarker. När vi åter ökar vattnets uppehållstid i landskapet, nu i anlagda dammar, kan vi åter på ett naturligt sätt minska näringsläckaget till havet. Ett annat och lika viktigt sätt att angripa näringsläckaget är att minska utsläppen vid källan, dvs utsläpp via luft och vatten från samhällen, industrier och från jord- och skogsbruk. |
I Nyrebäcken utanför Halmstad är vattnet grumligt under stora delar av året och transporten av fosfor är stor. Överallt längs med fåran mynnar täckdikesögon ut i vattendraget. Vid högvatten virvlas jorden kring rören bort och med det följer stora mängder växtnäring ut med strömmen. Vid högvatten kan dessutom rören lyftas p g a innesluten luft och slutligen lossna, vilket i bilden ovan sannolikt har skett och föranlett renoveringen. Som den är gjort här förbättras ingenting, och om några år blir det lika stor skada igen. Mycket jord går således förlorad även runt täckdikesögon som är instabila. De bör sammanslutas i större stamledningar, som går t ex parallellt med diket, innan vattnet leds ut genom ett helst lång och tungt betongrör. Ett rejält mynningsrör istället för en massa instabila smårör är därför alltid den bättre lösningen. |
Skyddszoner Utmed öppna diken och vattendrag kan både kväve och fosfor följa med jordpartiklarna, som rivs loss av vattenflödet eller trampas upp av djur. Ännu vanligare är att stora mängder jord spolas ned i dikena när det regnar mycket och när ingen barriär finns som kan hålla kvar jorden på land. Denna jordförlust kallas för erosion. Ett litet skydd mot erosion är att lämna en gräsbevuxen skyddszon utmed diket eller vattendraget. Därmed får man en brukningfri zon som minskar risken för ytavrinning från den brukade marken. I vilken mån skyddszonen verkligen minskar erosionen beror på hur ytavrinningen passerar zonen. Kan man få till en jämn översilning kan nyttan bli stor. Enligt norsk forskning bör en sådan bra skyddszon dock vara minst 10 m bred, när marken lutar något ner mot vattendraget. Skyddszonen kan i ett hörn inredas med bostäder för groddjur, insekter och smådjur, där de inte är i vägen för grässkörden. Stenrösen, rishögar och småbuskage är utmärkta biotoper för våra små vänner som också behöver en plats att leva och övervintra på. Skyddszoner sås lämpligen in med en hästfröblandning utan klöver och kan skördas för t ex hästsilage eller hö i mitten av juli. Gräszonen kan även användas som stabil vändteg i jordbrukets markarbete. Den ekonomiska förlusten för vanliga grässkyddszoner behöver därför i slutändan inte bli så stor som det kan se ut. Vid vattningsställen för djur kan också där stora mängder jord trampas upp och spolas bort. Genom stängsling kan man begränsa antalet vattningsställen och dessutom styra djuren till det flackaste strandområdet.  Slutligen: Vem har sagt att öppna diken alltid måste grävas symetriskt? Det går mycket bra att slänta delar av dikets ena sida flackare vilket främst ger ett värdefullt utrymme för småviltet och groddjuren. |
 Det är i princip omöjligt att inrätta skyddszoner med den jämna och framför allt den i våg liggande yta som behövs för att översilningen skall fungera korrekt. Det går helt enkelt inte att genomföra översilningsidén utan vissa ingrepp i topografin. Vanliga skyddszoners tillkortakommanden och övriga problem med täckdiken som mynnar rakt ut i vattendrag, har satt oss på spåret för en innovativ ny lösning 2012, som vi kallar för Integrerade skyddszoner. Denna nya innovation (bilden till höger) tar hand om all ytavrinning samtidigt som även täckdikesvattnet i djupet fångas upp och infiltreras i skyddszonen över en något nedsänkt och invallad översilningsbank. |
Vanliga skyddszoner blir till "Integrerade
Skyddszoner" När man vandrar längs med vattendrag där man har anlagt skyddszoner slås man av att skyddszonen alltid ligger högre än åkerkanten invid. Detta beror på att brukaren vill ha en ren kant mot sin åker och att man med den yttre plogfåran vänder jorden inåt mot åkern. Detta är både praktiskt för brukandet senare på året och ger ett skydd mot invandrande ogräs från skyddszonen. Men nackdelen ur miljösynpunkt är att all ytavrinning till exempel efter tjällossningen hamnar i denna lilla ränna i åkerkanten varifrån det rinner vidare till skiftets lägsta punkt. Där bräddar vattnet och gräver självt ett litet dike så att i princip hela åkerns ytavrinning passerar över en mycket liten yta. Det skapas rentav ny oönskad erosion där vattnet söker sin egen väg till vattendraget. Inte sällan hjälper lantbrukaren till med spaden ifall vattnet blir stående på större arealer av sin åker. Detta är vad som finns i praktiken och går således helt förbi alla gjorda försök och teorier om skyddszoners förmåga att minska erosion från åkern.  |
 |
Öppna diken Utformning av öppna diken kan leda till en miljökatastrof för bakomliggande fjärd. Stora mängder näring kommer att spolas ut och bidra till övergödningen av vattnet. Här är det tydligen stor brist på information, förståelse och hänsynstagande till livet i havet. Öppna diken är mycket bättre än täckdiken ur naturvårdsynpunkt. Här kan ske en viss rening från näringsämnen och det kan även finnas lite plats för biologisk mångfald. Tyvärr finns dock bristfälliga öppna diken fortfarande överallt, så som i bilden nedan. Skyddszonen på höger sida saknas och diket är grävt extremt brant. Maskintrycket vid jordbearbetning nära diket gör att jorden trycks ut i dikesbottnen och måste grävs upp bara för det, även om ingen annan uppgrundning förekommer. Det biologiska värdet för groddjuren och fåglar är mycket begränsat.  I ett naturvårdsprojekt i Skåne har man släntat ena sidan av ett tidigare brant dike. Resultatet är inte bara bra för miljön. Även för det mänskliga ögat ser det helt plötsligt helt annorlunda och inbjudande ut. Skogen på ena sidan skuggar fåran vilket gör att igenväxningen hindras. Denna lösning har stora chanser att förbli öppen och vacker för en lång tid framöver och minskar markägarens kostnader för dikesrensning. |
 |
 |
|
| © Peter Feuerbach |