|
|
|
|
|
|
|
|
||
| Skötsel | |
    |
När vi konstruerar nya våtmarker
idag gör vi det på ett sätt som möjliggör en rationell skötsel. Utan
skötselåtgärder skulle de flesta av våra anlagda våtmarker inom 10 år
vara omgivna av skog. Tekniska anordningar vid in- och utlopp måste vara
enkla att hantera och ha en lång livslängd. Den enklaste och mest grundläggande skötselmetoden är att reglera vattennivån. Därtill finns en mängd tekniska lösningar som alla har för- och nackdelar. Stora flöden från flera hundra hektar tillrinning kan lättast regleras genom munkar, där uttagbara träplankor dämmer upp vattennivån till högsta plankan. När flödena är små kan plankorna torka och sprickor leder till otäthet. Anslutning av inkommande och utgående rör kan orsaka ytterligare problem om de inte anslutits hundra procentigt tätt till brunnen. Även små läckage här kan underminera och äventyra hela brunnsanläggningen med tiden. För mindre flöden kan flexibla utloppsrör användas, inne i en brunn eller fäst mot t ex en brygga. Nackdelen är att plasten blir skör med tiden och röret kan gå av. Ligger röret i en brunn som har för liten diameter kommer man dessutom inte åt anslutningspunkten för reparation. En ny munkvariant är den haländska nivåbrunnen, där uttagbara rör har bytts ut mot munkens plankor. Brunnens utloppssida behöver inte tätas då det är själva utloppsröret som via en böj förlängs uppåt med insättningsrör som nivåskapare. Dessa nivåbrunnar används sedan 2004 vid små- och medelstora flöden och är utprovade för markavloppsrör med rördimensioner upp till 200 mm. Då dessa anläggningar är avsedda att reglera vattennivån under lågflödesperioder på sommaren och vintern, behöver de alltid kompletteras med ett eller flera säkerhetsrör som kan leda ut allt vatten vid höga flöden. Tekniska detaljer om nivåbrunnen kan hittas här >>. En mycket effektiv skötselåtgärd är att beta stränderna med nöt, får eller häst. Här är det viktigt med rätt tidpunkt för betet och att djuren även har tillgång till torra marker. På många ställen har det visat sig att djuren kan lära av varandra att gå ut i vattnet eller att beta på vattenväxter. En metod att påskynda en frivillig inlärning är att låna djur som gått i andra våtmarker och som redan är vana. Man kan också genom stängsling initialt tvinga ut djuren i vattnet under en begränsad tid, tills de har lärt sig. Mekanisk avslagning är en mycket använd metod mot igenväxning, men även den måste anpassas i tid så att inga häckande fåglar eller fågelungar skadas. Bäst nytta gör avslagningen som en extra putsning efter att betet slutat på senhösten. Ibland finns inga betesdjur tillgängliga, stränderna kan vara branta och träd kanske hunnit etablera sig. Där kan det bli aktuellt med olika typer av maskiner med slaghack, monterat direkt på en traktor eller på en traktorstyrd lång hydraularm. |
 |
 |
 |
|
| © Peter Feuerbach |